2007-sep-13 @ 19:25

En gång var det du och jag mot världen.
Den gången var jag lycklig.
För då hade jag allt jag någonsin behövde.
Jag hade en bästa vän.
Då kunde vad som hällst ha hänt.
Utan att det gjorde mig olycklig.Eller gjorde ont i mig.

Men en dag som denna är det inte så.
Jag är inte olycklig.
Jag vill ha en orsak. Att något ska hända.
Något så hemskt att jag Får gråta, Får skrika.
Jag vill kunna Få bli förbannad och helt förstörd.
Men inte över småsaker som egentligen inte betyder någonting.

Jag sitter och lyssnar på Michael Tolcher med Sooner or Later. Jag har blivit så deprimerad. Jag behöver göra någonting. Johan tyckte jag var knäpp när jag häromdagen gick 11 km frivilligt. Men ändå blev han imponerad och tyckte att det var råcoolt. Men ingen förstår varför jag gör det. Varför jag får ryck, som att gå ut och springa 9 km en fredagskväll. Det spelar ingen roll, jag har ett problem: Jag tänker för mycket! Ingen kan bota mig, men det finns Något som kan göra det. När jag går ut och går, springer, cyklar, får det mig inte att sluta tänka, men det får mig att tänka på det som hänt som en positiv händelse. Annars blir allt bara svart, inte Svart- men det blir mörkt och jag känner mig onödig. Om jag visar att jag fortfarande lever genom att bli trött, andfådd, får ont i fötterna, det ger mig ett gott tecken innefrån. Som att min själ fortfarande lever och vill ge mig någonting som ger mig styrka och kraft att träna, umgås, plugga. Det är på sätt och vis därför jag tror att jag är deprimerad just Nu. jag får inte träna, helst ska jag inte röra mig- bara Vila. Hur lätt är det på en skala ett till tio för mig? Jag klarar det helt enkelt inte. Det känns som om jag ska sprängas. Jag har för mycket energi, på ett konstigt sätt- men ändå på ett bra sätt. Ni som läser det här måste tro att jag är knäpp, men jag är i alla fall ärlig. Jag är ärligare än många. Man hör hur de ljuger i telefon, ser det på msn, hör det i verkligheten. Jag ljuger också. Men inte som de, det är grymt. Riktigt illa. För att de tror att du inte blir omtyckta annars, förlorar vänner eller den respekt de har.Det tycker jag är fegt.Det är fel.

"Äntligen Äntligen i dag.
Solen gick upp över stan´.
Allt som jag saknat kom igen, äntligen som min bästa vän.
Äntligen."

Får jag vara med om en så ljus dag igen?
Var det den sista?
Stranden, tro mig- jag minns den.
Den var ljus, solen vid horisonten, och havet som gick ihop med himlen.
Vackert.
Det var det, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde få komma tillbaka.
Inte åka tillbaka, som jag så ofta gör i drömmar.
Men får uppleva det igen.

Skulle vara så mycket värt.