"Ciao" kommer från italien och betyder "hejdå".
Alltså måste "tja" också komma från italien.
Men betyda "hej".

Jag fick lust till att skriva det där, eftersom att jag har fått för mig att jag ska börja säga "ciao" när man hälsar. Och det är ju Helt fel.
Har tänkt att skriva om gårdagens kväll, och kanske lite om vad som händer i dag. Till att börja med, i går kväll rund halv sju gick vi hem till Debb. Det vi säga att de andra cyklade och jag snodde Lisas pakethållare som färdmedel. Under kvällen hade vi grymt kul. Jag är ju fortfarande ganska förskyld, och var då med, så jag tyckte att det var ganska jobbigt när jag var tvungen att Ta det lugt- suck. Vi började med att laga middag- det vill säga.. Jag skulle försöka.

"vad ska jag göra?!"
"du ska bryta speghettin och lägga den i kastrullen."
"jaha.. AJ!"
"hihi, emma brände sig."
"vad ska jag göra nu då?"
"sätt kastrullen på vänstra plattan."
"vänster, höger- ah den!"
"HAHA!"

Ungefär så såg det ut. Men det var mycket trevligt och efter middagen kollade vi på Törnrosa- och seriöst. Den Är läskig, vi hoppade till flera gånger i soffan när den där onda "häxan" kom. "En prinsessad Dagbok 2" skulle gå klockan 21.00 på 4;an- och den vill ingen av oss missa. Så vi såg slutet av Törnrosa i reklamerna. Haha. Det vi snackade om var som vanligt, vi gick igenom vad som hade hänt i veckan i plugget och utanför, vi snackade om alla saker vi gjorde när vi var små- och mycket annat. Hm. (a)
Vi gick hem i en reklam 22.45 och jag hann hem tills den hade börjat igen. Sen när den var slut roade jag mig med att chatta med Jonasjonas och Olov, och kolla på Scream på 4;an.

Nu ska jag ut och träffa Olov Linus och troligtvis Max. Det är superväder och jag tycker att vi ska gå en sväng ner till hamnen. Får se vad det händer med den saken. Ciao.

hey, alla. ämnet jag tänker skriva om nu, fick jag av lisa. jag blev inspirerad av hennes inlägg när jag läste hennes blogg i morse, och insåg att jag inte har skrivit ett riktigt "jag-kommer-att-sakna-våran-klass-jätte-mycket-inlägg". jag tänkte på det när jag läste, att efter vårterminen 2008 kommer vi aldrig att sitta tillsammans utanför våra salar för att gå in på nästa lektion. vi kommer inte bråka om vilka som ska vara tysta, eller vilka som ska sköta sig själv någe mer. vi kommer heller inte att sitta och skratta åt k-m´s knasiga "imitationer" av t ex småbarn som tappar brickan i matsalen. vi kommer inte heller vinna någon mer innebandyturnering, tillsammans. shit vad jag kommer att sakna Oss. vi, skitungarna och jag, kommer aldrig mera att sitta vid borden och driva kalle till vanisnne.
jag kommer aldrig mera att sitta med olov och max på luncherna och snacka om hur allt kommer att bli, eller hur allt skulle kunna bli. jag och staffan kommer aldrig mer hänka på olov hem när han måste fixa någonting på någon rast, kommer aldrig får vara med om deras klantighet på samma sätt. kommer inte hata jesper och david på samma sätt, eftersom att dom då inte kan göra någonting som gör mig irriterad. kommer inte störa mig på jocke o.c, eftersom att dom då inte kan komma för sent till alla lektioner och börja en livlig disskution med läraren.
jag kommer att sakna det. något så otroligt fruktansvärt mycket. rosol sa förra veckan att man nog mest kommer att sakna rollen man har i klassen. och nog har hon rätt. det hade jag inte tänkt på innan, men det är fan sant.
jag kan väl säga att jag är ganska skrajj, egentligen. nu har jag allt jag behöver. polarna i klassen, som tar mig för den jag är, jag kan säga emot, jag gör som jag tycker och känns bäst. men sen, när jag inte längre har olovs stöd?
då måste man ju hitta nya polare, i sin egen klass. usch, även om jag är proffs på att skaffa nya kompisar- så vill jag inte det. visserligen kan det vara kul, men vad händer med Oss, då? jag menar, men oss i klassen.
enda gången man får se jesper är ju i skolan, i alla fall ända gången man har en ursäkt till att prata med honom. även om jag inte vill bli något annat med honom (han var bara ett exempel), så kommer man ju att sakna honom.
är det någon annan som tänker Nästan som jag.. ?
jag vill inte dras ifrån dom som känner mig bäst. som har varit med mig mest och vet hur jag är. några kanske jag aldrig får se igen?
känns tungt, tråkigt, sorgligt.
men brudar, vi får hålla ihop. eller, i alla fall hålla kontakten.
jag älskar er. kanske inte enskillt (tänker på enbart, vissa.), men tillsammans skulle vi inte vara något om någon försvann.

Ooh Goosch! Den är så vacker!
I morse vaknade jag otillåtet tidigt och började se på "Pride&Prejudice", efter det kollade jag på "Chocolat" och åt frukost, vid tio. Sen dess har jag hunnit kolla på "A cinderella story" two times. Och det är därför jag sitter här med blanka ögon. Även om jag visserligen har sett den ett visst antal gånger kan jag inte låta bli att skänka den en tår. *fniss*
Jag skulle egentligen kunna gå ner och se på den En gång till, men nu kan jag alla repliker utantill och skulle inte behöva se den på Engelska längre för att inte förstå vad dom säger. Skulle gå lika bra med, Italienska. Och det känns en aning boring. Funderar på att ringa Julia och tigga om några fler filmer, eller snarare sagt "ett filmbyte".
Klockan är 14.57. Om det skulle intressera någon annan än mig. Mamma kommer inte förrän runt 22.00. Och pappa kommer rund fyra, bror kommer väl snart- även om inte det gör någon större betydelse för mig (eftersom att han ändå inte vill bli smittad-suck).
I dag ska ett no arbete om Isaac Newton vara inlämnat. Kom att tänka på det, någonting jag kan roa mig med nu, så kan jag maila det till Ray innan klockan slår 00.01. Men troligtvis hinner jag innan pappa kommer hem, jag har bara ett halvt A4 kvar. Jippie.!

Ganska trisst; jag har inte lagt in någon bild "av värde" på Min bdb på jag vet inte huur länge. Suck. På tal om ingenting, nu kom bror hem. Hej så länge. Ska göra en kopp te och (jupps) kolla en gång till på "A cinderella story".

Den får mig att tänka på hur mycket man har, så mycket man saknar, och så mycket som man faktiskt kan stå upp för. Den är riktigt bra, även om den har ett släng av "fjolligt"-drag i sig, så är den heelt otrolig. Ni måste inte tycka lika dant, men ändå.

Jag mår mättre, det var väl på tiden. I går kväll fick jag låna fem filmer av en kompis. Har inte kunnat se dem på dagen i dag, men nu på kvällen såg jag "A cinderella story" (Chad Michael Murray och Hilary Duff). Den har länge varit en av mina absoluta favoritfilmer- och den behåller sin plats. I morgon ska jag nog ta mig för att se den igen.. Hihi. Jag lånade också två "Home Alone"-filmer, "Chokolate" och en till jag inte minns namnet på.
Får väl se om någon av dem också åker in i dvd-spelaren. Klockan är närmare åtta, funderar på att gå och lägga mig. Men saken är den att jag vaknade två i natt, och kunde inte somna om- jag hade sovit för mycket dagen innan. Så jag tänker inte göra samma misstag igen, vill sova länge i morgon. Så troligtvis stannar jag uppe och kollar på en deckare med mor och far.

Det här gör mig galen. Jag hatar att vara hemma. Alltså, när ingen annan är det. Bästa stunden på dagen är när mamma och pappa kommer hem för att laga middag och allt som hör till. Jag har redan börjat fasa över morgondagen. Jag hatar att vara sjuk. !
Sov sött.

Okej, är inne på msn ett tag till. Jonasjonas loggade in, och faktiskt så har jag saknat hans, vad säger man? "Socialitet över msn"? Det tycker jag låter bra. Haha. Hejdå.

Har inget intressant att komma med i dag heller. Bättre mår jag, men snoret rinner fortfarande, ont i huvudet och ögonen har jag, och är mycket svag. Har gått ner i vikt, jag äter så dåligt, bara vänder sig i magen så fort jag känner lukten av mat. I morgon går vi på lov.
Jag har redan gått på mitt lov, för jag kommer inte i morgon heller. NÅgonting jag lärde mig tycka om i går var Suduko.
Klockan är endast 15.14. Innan jag tittade på klockan trodde jag att hon var närmare halv sex. Så fel man kan ha.
Snurrar i mitt huvud, hejdå.

Jag kan inte slappna av. Plugget är med mig hela tiden. Mamma har bett mig lägga undan det i tre dagar (onsdag torsdag fredag), vad tror ni jag gör nu? Sitter och skriver på mitt oändligt jobbiga no:arbete. Alltså; det är inte så jobbigt, men är man sjuk, och känner att man inte orkar med någonting. Ungefär så sjuk som jag är just nu, så orkar man inte med det. Men ändå får jag dåligt samvete när jag inte göra någonting.

Jag har feber. Jag har nog inte haft riktig feber på mer än fyra år, så därför blev jag förvånad i dag när min mor kom med det beskedet.

I dag har jag inte gjort så speciellt mycket. Har legat i min säng och lyssnat på "Stenhuggaren". Det är ett "Bok-band", eftersom att jag får ont i ögonen när jag tittar för länge så har jag fått börja lyssna mycket mer. Jag försökte plugga svenska i dag (prov i morgon- egenligen), men bokstäverna bara suddades ut framför mig (också förklaring varför jag är så seg på att svara på msn, måste läsa det ni skriver många gånger innan jag ser vad det står).

Men jo, så har min dag sätt ut. För det är det enda jag har gjort. Och jag ska återgå till min jättespännande dag nu. Eller, i alla fall vänta tills middagen är klar. Sen ska jag nog lägga mig och fortsätta lyssna på "Stenhuggaren". Har Bara åtta skivor kvar. Sleep Tight.

Ich bin Krank.
Jomen, precis; jag är sjuk.
Jag skulle kunna beskriva alla mina skavanker just nu, frågan är bara om ni skulle orka med det. Eller så är frågar om Jag skulle orka med det. Och det gör jag faktiskt inte. Så det blir ett sånt där kort-tråkigt-inlägg i dag med. Ska gå ner och kolla på (egenligen bara lyssna, för jag har ont i ögonen- blundar) när pappa läser sodoku. Nattinatti.

I dag har jag nysit fler gånger än vad som är tillåtet på en dag. Jag gick till plugget, genomgick tre timmar, sen slockande mina ögon och jag fick tillåtelse till att gå hem. Herregud. Jag orkar inte vara sjuk/förskyld hela tiden- så trött på det. Fast jag får faktiskt skylla mig själv lite.. i alla fall den här gången. Jag var uppe för länge i lördags, och det går på mig nu. Så är det alltid. Suck.
Har degat sen jag kom hem. Mest blundat. Haft så ont i ögonen. Det har jag förrästen fortfarande, ska ska nog snarka vidare nu. Och ändå är klockan bara 18.33. Suck, men nattinatti.

Jag vill inte ge mig av.
Jag vill inte lämna er.
Min styrka finns fortfarande i er.
Även om ni ibland får mig att vilja gråta,
springa skrikande ifrån er,
och aldrig komma tillbaka.
Även om.
Så vill jag vara kvar hos er.
Jag vill inte lämna er.
För jag tillhör er.
Det gjorde jag i alla fall.
Men avståndet blir större.
Det växer för varje vecka som går.
Kommer jag att förlora er?
De killar som kände mig bäst.
De som älskade mig för den jag var.
De killar som i dag är några andra?
Främmande.
Kanske, skrämmande..

Haj. Hur är läget med alla hemma i deras datorstolar då? Med mig, som sitter i min egna lilla stol är allt bara bra. Helt jättebra helt enkelt. Jag har precis kommit hem från en apskojig kväll/eftermiddag med brudarna. Kan det bli bättre, helt seriöst. Ni får mig att le på både insidan och utsidan brudar!
Vi firade Sara (tredje från höger) som fyllde år för en vecka sedan. Hon visste inte vart vi skulle, eller vad vi skulle göra. Men vi drog med henne på fika i två timmar, slappade i en timme och sen på bio i två timmar.
Med er Kan man inte annat än le, ! :) <3

Synd att jag inte kan åka till dig Matilda några dagar på lovet (hon ska först till Åre halva veckan, och landet andra halvan). Jag hade verkligen behövt det. Antingen försöker jag få min far att ta med mig till Åmol, där min farmor bor, eller så ska jag flirta med mormor och morfar och kolla om dom har lust att vara på landet några dagar. Jag har ingen lust att vara hemma. Så jävla trött på allt här. Matilda, jag saknar dig!
Killarna är übertråkiga, är hällre sociala i tvspelet än med mig. Åh, vad jag hatar att Max mor och far var så snälla och gav honom det.

Innan vi ska åka till Globen ska jag:
måla mina naglar (tröttnat på röda naglar)
byta om (försöka leta fram min fovorittröja!)
städa mitt rum (är lite föör stökigt right now)
käka lunch
packa ner so, sv och engelska. (pluugga..)

heejdå.

En tidig morgon. Om åtta timmar ska jag gå upp för att sedan åka med mamma till Svandammsskolan och Friskis&Svettis;a. Sen ska vi ta bilen runt 14.00 in till Sthlm/Globen för att se på en Konsert. Fråga mig inte med vem/vilka- I have no idea. Blir säkert jättebra. ? (:
I kväll (vill säga innan klockan blev tolv) var jag hos Max farsa med "gänget". Vi käkade Pizza, kollade på film, och resten av tiden roade jag mig med att lira tvspel med Anton- Max lillebrorsa. För Max fick något "skoj" spel i födelsedagspresent, som dom sitter klistrade framför. Därför sitter jag här nu. För att jag inte orkade tillbringa ännu en kväll till att glo på när boysen lirar Urtrissta tvspel! Suck. Killar, dom är nog de mest beroendeframkallande maskinerna som finns. (Alltså, dom blir mycket lätt beroende av saker och ting.) Nattinatti.

Sorry Sorry och åter Sorry. Sådanna damp-ryck-tyck-synd-om-mig-inlägg är min speciallitet. Men det är så skönt att skriva när jag är på sånt humör, så tralala; snäll som man är får ni stå ut med att läsa det, om ni nu är mina trogna läsare. ;)
Staffan och Olov kom i alla fall förbi när jag hade duschat efter tränigen och undrade om jag skulle med ut. Sjaelvklart. Vi var ute till 21.30 då det blev Föör kallt. Nu sitter jag här, och Nattinatti. :) <3

Den som inte skulle göra mig förbannad just nu, skulle jag kunna ge en eloge till. Det här är hemskt, helt seriöst- det är pest! Jag finns inte kontaktbar, även om jag så skulle sitta next to you. Jag finns inte, min sociala hjärnhalva är tom. Vad är det här för liv, jag orkar inte med sånt här mer. Det är ju bara skit. Rubbet. Jag mår dåligt. Hur länge ska det hålla på, ska det bli värre och värre? Har det aldrig tänkt att lägga sig, ?

Började för 1 år, 7 månader och 8 dagar sedan. Då började det, och än håller det på- det är som när man är borta på prov, så måste man göra det provet, då missar man ett annat prov för att man måste göra det som man missade först. Man lägger på sig mer och mer. Och det tar Aldrig slut.

Just nu är det för mycket. Jag kan inte prata med någon. Inte så som jag skulle vilja. Jag har samlat på mig för mycket och jag har inte plats för det. Det går ut över henne. Min mamma. Och det känns Skit. Men det känns så rätt när det väl händer, som att det är Rätt att skylla allt på henne- som inte har någon aning om att det faktiskt händer- men, det är ju hon som fick mig. Det är ju Hon som ville att jag skulle leva. Att just jag skulle finnas. Men tänk på mig, jag vill inte finnas- det kan jag inte göra någonting åt. För det var Hennes val.

När det sker massa saker omkring, saker som jag önskar att jag kunde gömma mig ifrån, kan jag inte sätta stopp.

Jag ska inte berätta något, jag vill inte förstöra andras tankar. Deras liv ska inte gå åt att grubbla över mina hopplösa problem. Men jag vill så gärna berätta, jag tänker på det för mycket, men jag skulle vilja skriva ut det över hela världen. Alla skulle veta, och alla skulle kunna göra någonting åt det.

Men vafan! Ingen kan göra något åt det. Det är inge kul att vara Emma längre. Fan vad jag hatar det, jag hatar mig själv. ! Inte "mig själv", men jag hatar att inte kunna kontrollera mina känslor, låta det gå ut över så många andra, för att jag inte vill vara ensam. Jag vill dela med mig, vill att ni ska veta. Men vad säger man? Jag sket precis i min bästa kompis. Jag säger ju det! Jag är hemsk, ingen förtjänar att vara min polare- för jag är så jäkla Hopplös! Jag är sämst. Jag ska aldrig mer tjaffsa med Timmy eller Björn om vem som är bäst.

Jag är så jävla trött. Hur länge pallar med ett tryck som det här? Hur jävla länge?!

GÅ OCH DÖ. ! (sry... ;/, menar det inte.)

Just nu sitter jag och lurar med Timmy, men jag tänkte skriva lite om det skojiga som utspelade sig i dag i mitt liv. Vi dansade på idrotten, det var duperkul- men jag älskar å andra sidan att dansa, även om det råkar vara bugg. Jag och Olov hade bestämmt att vi skulle dansa, men så blev det inte. Mats (idrottslärare) delade upp oss, jag fick dansa med Timmy Jeppe Olov (så vi fick ju dels som vi ville) och Jonas. Helt okej, fast egentligen mer än så- jag hade apkul. Timmy och jag ägde skiten ur alla (skulle förrästen säga att timmy är "totalt bäst"). Jeppe kunde visst inte dansa alls, men duktig som man är lärde jag honom att snurra, och när vi hade dansat klart sa han; det är fan askul att dansa jue!
Då blev man lite lagom stolt. Men sen var det ju min och Olovs tur. Och like always var vi bäst, faktiskt- jag tror att det är jag som är en naturbgåvning (får alla att dansa så gryymt bra), han höll faktiskt med, Haha. Jonas dansade jag med sist, och vi dansade Vals (hade dansat bugg med Timmy och Jeppe, och vals med olov). Vi var superbra när vi till slut fick ihop våran snurr. Seriöst, det är otroligtkul att dansa (jag hoppas bara att inte alltför många sätt mig "discodansa" hemma vissa eftermiddagar, med tanke på alla penisonärer som bor mitt emot mig), och när man får killarna att hänga med är det Extra kul! Jag längtar som fan till Balen.
På vägen hem efter träningen i dag satt jag och mamma och diskuterade balkläningar. Jag ska ha en kläning på skolavslutningen, och en på balen. Åh, vad jag längtar!
Nu slutade jag prata med Timmy, efter ett 45 minuter långt samtal. Ska duscha, och sen fortsätta glo på "Dude, where´s my car" som går på 6:an, just nu. Den är så grymt bra! Hejdå.

Åh, på tal om trevligheter. I går på bilden fick Jeppe för sig att "fråga chans på mig". Shit, vad kul vi hade åt det. han skrev en stor lapp, med "Ja" "Nej" och "Kanske" på, och så var det rutor efter varje. Jag kryssade i "Nej". Men lappen åkte mellan oss ett antal gånger och, jag skrev hela tiden nej, men han gjorde pilar och massa skit, så till slut gav vi upp och slängde den. han bestämde sig för att testa på Timmy istället, och David tog Jeppes plats (tjoho). Han skrev "Vill du bli ihop med mig?" Och tre ruor, som det bara stor "Ja" i, jag stök över hela, för att tänka att "då är vi kvitt". Men han tog det som ett "baunta Ja!" , och nu är vi tillsammans (suck, inte på riktigt(!), tröttnar nog snart, men samtidigt ganska kul). Han driver med mig hela tiden, Haha. Men i alla fall, nu Måste jag duscha. Ciao.

Hey. Jag tror jag vet hur jag känner mig, eller i alla fall kommit på vad jag kan gämföra mig med. En bakterie. En jättesjuklig en som kan smitta hela världen om den bara får den tid den behöver. Det började när du sa att du inte kunde ligga där, när jag läste din blogg och du skrev att du mådde dåligt på grund av det. För att jag hade suttit i min bästa kompis säng. Du fick det att låta som att jag hade smittat ner den, som att du själv var rädd för att bli smittad. Jag mådde piss. Troligtvis lika illa som du gjorde. Men du fick mig att må sämre. Jag visste ju inte att jag gjorde fel, jag gjorde ju inget fel. Men du tycker det, och jag förstår det, för du har honom i ett koppel. Så känner jag det. När du sviker honom, kommer han till mig, jag ogillar dig mer och mer. Fast vi en gång varit så tajta. Jag gillar dig som kompis, såklart, jag kan inte hindra det, men när jag vet allt du kan göra- och vilka alternativ han har. Så förstår jag inte att han fortfarande står ut. Men han kommer alltid att gå före, han är en av mina bästa polare- och läggs inte undan för att jag råkar få en till.
Du tror att jag försöker få honom för mig själv? Att jag försöker ta honom i från dig, för att han var min först. men det bryr jag mig inte om. Han älskar dig, och det är jag glad över. Det vill jag att han ska göra, men jag tycker att det är synd att han ska älska någon så mycket- som inte kan ge den kärleken tillbaka.
Jag vill honom inget illa. Jag älskar honom också. Men inte alls på det sättet. Fan, polare i fyra år, då älskar man varandra på en vänskapligt sätt. Så är det ju. Men fan får man ryck när någon kommer och tror något annat!
Men i alla fall, kan ju meddela att du fått mig att känna mig sjuk. Och att det sitter i hela tiden. Det känns hemskt, har försökt med mycket- men inget som kan få mig att sluta tänka på er två, och mig. Och hur förbannat mycket jag önskar att vi fortfarande gått i sexan, då du och jag var utan problem.

Jag saknar det, det som var förr. För länge sen. Men nu sitter jag här, istället för att tänka tillbaka, och försöker tänka på nuet. Och det gör mig Plötsligt mycket gladare, fast kanske inte. För just nu är allt på min egna lilla planet piss-och-pannkaka. Jag mår inge bra, på något sätt. Jag har till slut förstått hur folk menar när dom säger att dom ler, men inom sig gråter dom. Inte för att jag riktigt gråter för gämnan, en sån klenis är jag väl inte riktigt, men jag känner hur allt blir fel och hur jag skulle vilja försvinna bort.
Allt jag gör blir inte fel, kanske. Men jag tänker fel, och tänker gör jag hela tiden och överallt. Tänk då hur mycket jag tänker fel. Jag är med om för rmycket. Även om jag inte alltid reagerar på det när det väl händer, så jag kännes det i magen efteråt..
Just nu skulle jag gärna byta ut mitt liv mot någonting annat. Lungnare och helt klart bättre. Men jag ska inte klaga, jag har de vänner som också ger allt för att jag ska må bra, och som älskar mig. Så helt lottlös ät jag ju inte. <3

dö.

Jag önskar att jag kunde se längre. Jag behöver det. Jag behöver förmågan att kunna se bakom, bakom det som visar sig. Jag kan inte se vad du vill. Om du vill mer, eller om du och jag ska stanna. Om det är dags att skiljas åt- ännu en gång. Jag behöver den tydligheten, jag vill att du berättar det för mig. Jag vill att du talar om för mig om du inte mår bra. Känslan av att vara omtyckt, känslan av att ha det man behöver.
De känslorna är inte samma känsla som att känna att man blir älskad, älskad. Jag vill bli älskad på riktigt, jag vill ha den värmen och närheten. Men jag tänker inte göra ett till medvetet misstag, därför tänker jag inte stressa. Därför ska jag inte ta dig, du som vill ha mig. Fast egentligen inte Mig, utan min utsida- min utstrålning.
Jag vill kunna ge bort min insida, insidan som är det som är det mest värdefulla i mig. Men du känner mig inte. Du vet inte vad du skulle få ta emot. Du vet inte om att det du skulle få, är något stort, som alltid kommer att vara ditt. Även om det visar sig att jag vill ha det tillbaka.
Det är fast I dig.
Med eller utan mig.
Jag vill känna närheten, hoppet och viljan av att klara det tillsammans. Att kunna älska utan rädsla, utan rädslan att älska för mycket eller för högt.

Det finns saker som aldrig förändras. Som alltid kommer vara eller se ut på ett och samma sätt. Det kan vi inte göra någonting åt, för det är redan uppgjort. Ingenting, kan vi göra åt saken.

Jag sitter inne i värmen, kollar ut i det kalla. Jag skulle vilja stå där. Stå där och känna dropparna göra banor över min kropp. Blunda och känna hur vinden tar tag i mitt hår, försvinna bort- jag försvinner bort.
Löv som virvlar på marken medan jag lyfter.
Jag står kvar på marken och längtar upp.
Bort.
Det blåser, färgade blad flyger runt i lyften- envisas med att inte nudda marken. De vill inte landa, vill inte bli liggandes.

I dag har jag haft en riktigt bra dag. Det var det första jag tänkte skriva, eller; Det första som poppade upp i mitt huvud. Men jag kom på det, att även om jag klarade matteprovet och att mat-testet på hemkunskapen gick bra, så har min dag inte varit "riktigt bra". Jag har varit så otroligt trött. Jag har liksom inte äns kunnat sitta still, så trött har jag varit. Bytte ställning på stolen gjorde jag minst femton gånger per lektion, och lyssna orkade jag knappt- jag antecknade allt som de sa, eftersom att jag inte lärde mig någonting.
Jag var trött, och jag medger att jag kanske var lite små tjurig. Timmy reagerade på det, han försökte de två första lektionerna med att få mig att le: utan resultat (inte för att jag var Sur lr något, jag Orkade bara inte).
Mjo, sen gjorde jag honom lite sur.. Han frågade om vi kunde dansa v. 42-42 (vi ska dansa på idrotten då). Men jag sa nej, eftersom att jag redan har lovat Olov. Men jag kom på att jag kunde dansa med dem två gånger var. Och Timmy gick med på det. (Inte slut än.) Då var vi nere på hemkunskap, och skulle nästan sluta, då kommer David och säger att Timmy ska gå med honom (han behövde en alvedon), och jag hade bett Timmy sällskapa med mig tills jag hade skrivit färdigt ett papper. Men då står Timmy och stressar mig, och till slut säger han att han går. Då sa jag att jag skiter i att dansa med honom och gick tillbaka till mitt eget bord (Olov Staffan och Björn). Han: Skit i det då! Sen dess har vi inte pratat något. :/ <3>
Fast jag Vet att det löser sig, men ändå- är lite små ledsen just nu. Timmy! :o
Vi kom överens som en sak på No:n: vi ska ligga i sängen 20.30 i dag. Och gör vi inte det, måste vi upp till skolan 06.30 i morgon. Alltså, bara sitta där och göra ingenting.

När jag kom hem pluggade jag engelska (engelskaprov i morgon) och slöjd (muntlig redovisning i morgon). Sen läste jag lite i min "otroligt braiga" bok: Svenska för Idioter av Mats Wahl. Visst, den Suger inte, men den är lite seg (det finns en mening med 158 ord i den!).
Jag har käkat middag, nu sitter jag och degar, ska snart fortsätta i min Svenska för Idioter, 19.-20. har jag träning(Johanna och jag sällskapar till Svandammsskolan), och när jag kommer hem blir det dusch och sen Nattinatti.
Ciao.

Minne.

Det var någonting som jag aldrig trodde

om oss.

Att det skulle bli ett sådant

att vårat Nu

skulle försvinna.

För att byggas upp av någon annan.

Vårat Nu.

Vårat nu

försvann då.

Ett minne blott

för att sedan kunna blicka tillbaka.

Det vi hade.

Det vi hade,

som dock nu är ett minne blott.

En katalog som heter "GymnasieGuiden 2008" ligger framför mig nu. Samtidigt som jag envist läser allt om de olika valen rullar återigen några ensamma tårar nerför mina kinder. Jag skulle kunna läsa den här katalogen på 208 sidor tjugo gånger till, och ändå inte komma fram till någonting.
Eller jo, jag har kommit fram till en sak. Att jag inte Kan ha någon framtid. För jag vet inte vad jag vill göra.
Vad Vill jag göra i Framtiden?

Du sa någon gång att vi skulle hålla ihop. Att Du inte ville att någon skulle komma i mellan. Jag sa ingenting, höll bara med. För du skötte snacket, du snackade alltid om våran "framtid", och hur det kunde/skulle bli. Hur vi skulle göra för att alltid hålla ihop, för att du och jag inte skulle glida ifrån varandra. Du sa att du älskade mig, att du kunde prata med mig och ville fortästta träffa mig. Att det en dag skulle bli Du och Jag.

Men jag sa aldrig någonting. För jag visste att du var som de andra, för mycket lik de andra.

Du var inte lik mig, du tänkte inte som jag, tyckte inte som jag- heller. Men du ville det. Du ville det så förbannat mycket att du hade inbillat dig att vi var lika. Du såg inte äns den skillnaden som var. Som fanns hela tiden, från början, som jag inte heller såg från början. Men jag tror att du ännu inte har sätt den. Att det finns en skillad mellan oss som är stor. Du skulle lika gärna kunnat stå vi nordpolen, och jag vid sydpolen, om man mätt den i längd.

Jag lämnade dig inte, även om jag visste att vi inte hörde ihop, att du inte var du och jag för alltid. För jag gillade att umgås med dig, att ha någon att prata med, som så gärna lyssnade på det jag hade att säga.

Jag fanns för dig, alltid fanns jag. Men när jag verkligen behövde dig, då fanns du inte där. Jag kunde inte hitta dig. Du hade bara lämnat mig, och jag hade tappat min karta. Min karta som du hjälpt mig att hålla i.

Jag klarade mig utan dig, men jag tänkte på dig. Jag klarar mig utan dig, och knappt tänker jag på dig längre. Men visst finns du? Visst finns du någonstans.

En dag kommer du att leta efter mig. Du har mist en vän som en gång betydde så extremt mycket för dig. Men var inte så säker på att du då betyer så mycket för mig.

Att han skämms just nu, hur konstigt är inte det? Var det något speciellt i går lr? Hur kan det komma sig att det var så många ute, det var obehagligt. (Tur att jag hade Olov som jag kunde klamra mig fast vid, annars hade jag stuckit hem.) Att det hände så mycket i går, det fattar man ju, det är klart att det gör i fall att det är så där mycket ungdomar ute. Men polisen, jag har fått ännu en anledning till att vilja bli polis. Fan, gjorde dom någonting i går kväll eller? Tror ni inte att dom bara segade förbi Två ggr under bråket och gjorde ingenting? Det är ju helt jävla sjukt.

Just nu skulle jag kunna göra vad som hellst för att spola tillbaka tiden, till i går 21.30 när jag fortfarande satt hemma hos Debb och hade skitkul med Brudarna. Faktiskt.

Jag har bilden av honom liggandes där, jag mår illa. I går mådde jag illa för att jag var så otroligt stressad på eftermiddagen, med allt som har med plugget att göra. Nu är det en annan "magverk". Det är läskigt. Första gången, och mer än en Whisky.

Just nu mår han bra, jag var bara tvungen att ringa och kolla hur det var. Han fick komma hem 01.00 i natt- bra det. Jag tror att det här skrämde ganska många, men alla såg så "oskyldiga" ut, hun fan kunde de bara gå därifrån? I i´mig kommer det här att sitta kvar länge, vafan.. Det är ju Han. Det är ju fan Våran (namn) det handlar om. ! Han som alltid ska vara värst, men nog lyckades han. Stackaren. För det Är ju synd om honom.

Jag och Joz har kommit på en sak, vi ska snacka med komunen om det. Det är ju sjukt när polisen inte gör någonting, varför är dom här för? Ta hand om parkeringsböter? Nej, inte äns det! Jag hade fan varit till bätter hjälp.

Usch, är det här Lilla Nynäshamn. Som det inte händer någonting i, jag tror att vi kan stryka det nu. Det händer saker, bara inte för ofta, för då skulle det inte varit intressant.

Ska plugga i dag. Mormor och morfar kommer för att fira mammas 43års dag.

I kväll ska jag ut en stund med Hanny. Nu måste jag börja plugga..

Jag har suttit här för länge nu.

Ciao.

Att det händer. Det vet vi ju. Att det händer de jag vet vilka de är, det vet jag också. Men att det händer de som går i samma klass, det kan jag inte förstå. Jag är forfarande skärrad, hur kunde han? Jag förstår inte. Och att alla lämnade honom, det är ju Sjukt! Fan, vad har man vänner till? Vänner som super sig så fulla att det börjar spy blod. Jag tycker att det är hemskt, och sorgligt. Vad var det bra för? Shit!
Vilken respekt, vilket jävla förtroende.
Det kommer dröja innan jag ser honom i ögonen igen, hur Fan kan han vara så dum? Han har gjort bort sig, rejält.
Han var som.. död, han låg så avslappnad, och de hade bara gått därifrån. Likblek. Läskigt.
Olovs hand som jag kramade resten av kvällen.

Jo visst.. Så kanske man kan se det?
Jag är råblond, och kanske inte sådär jättesmart (men det har Inte med min hårfärg att göra). Min smarthet ligger absolut inte i hårtopparna, utan i hjärnan. Den som har skrivit det Där måste Isf vara Riktigt Blond. Jag förstår inte att folk forfarande håller på och säger massa knäppa saker om blondiner. Även om jag nästan förstår: "fjortisar" gör sig till blondiner och det finns nästan ingen riktig blondin kvar i vårat samhälle längre, men bortsätt från det.

Grejen med "fjortisar" är bara att dom i själva verket är riktigt jävla smarta- dom flesta (jag kan ju egentligen inte prata för typ, halva Nynäs..). Men genom att verka osmarta tycker killar att det är kul att vara med dom för att dom känner sig så förbannat bra. Jag förstår faktiskt dom, kul att få känna sig bra hela tiden, inget man skulle tacka nej till. (a)

Drömde. Jag drömde att jag gick på en vit, mörklagd strand.

Jag hörde ljud. Stranden var lång, man såg inte var den slutade.

Fullmånen lyste upp strandkanten under mina fötter, jag blundade.

Musik klingade klart. Men den kom inte i från någon radio,

den utspelades bara i mitt huvud.

Min fötter var bara, liksom hela min kropp.

Det enda jag bar var ett halsband, ett litet nätt silverkors runt min hals.

Smycket gjorde mig varm,

jag fick kraft att följa de bortspolade fötterna på marken.

Jag vände mig om, för att titta in i det förflutna en sista gång.

Jag vände mig om för sent.

Det fanns ingenting kvar. Mina fotspår var bortspolade, för alltid.

Bilderna i mitt huvud av det gångna fanns bara där.

Jag som dem inte längre i himlen, jag såg inte längre ljusets lek.

Mitt blonda hår kittlade på ryggen, mina fötter hade stannat.

De vände min kropp ut mot havet som aldrig tog slut.

De kändes som om det var stopp. Jag kom ingenstans, jag var fast.

Fast i det förflutna och ville inte gå vidare.

Jag kunde inte gå vidare.

Min skugga spelade bakom mig, jag såg upp mot månen.

Mina fötter började röra sig ut, det var inte längre jag som styrde mina steg.

Vattnet var kyligt.

Smycket gjorde mig varm.

Jag kände ingen smärta, det jag såg.

Smycket gav mig kraft.

Mina blå ögon stirrade öppna rakt framför mig, på någonting som låg i vattnet.

Jag tittade inte på det, jag hade fortfarande mina ögon på månen.

Fötterna hade stannat, men nu fortsatte de.

Vattnet låg nu till midjan, min kropp försvann i vattnet.

Jag kunde inte längre känna, jag kände värmen från smycket.

Värmen var det enda jag hade kvar av mig själv,

anledningen till det var att jag inte tänkte släppa taget.

Hey.. Sitter här och lyssnar på "Big big world" och käkar min middag som föreställer en Ost och Skink sallad. Jag var på jättebra humör efter att ha kommit hem efter en mysig kväll med Joz- tills jag tänkte att jag skulle skriva till en snubbe jag inte snackat med på År. Glädjen försvann ganska fort då han efter att ha snackat ett tag frågade: "hm, vem är du ni igen?". Då säger man bara Tack och adjö. Så, som ni ser, mitt skojiga humör är inte närvarande just nu. JonasJonas är inte inne, Timmy är inte inne, och ingen annan jag har lust att snacka med heller.

Jag skulle kunna berätta om min kväll med Joz, den var otroligt mysig och vi hade trevligt. Vi möttes på Willy:s för att köpa glass och en läsk. Efter det gick vi hem, och timat som det var började "High school Musical 2" precis när vi slängde oss i soffan och satte på tv´n.
Den var grymt bra! Jag förstår inte att dom inte kunde kysst varandra förrns i slutet, grät gjorde jag (som vanligt..) så fort det var sorgligt. Och det var det ganska ofta, men som sagt: grymt bra film du borde se, om inte du samtidigt som jag satt och glodde på den med ögon som jordglober.
Vi låg kvar i soffan ett tag efteråt och "bytte"/"delade med oss" av våra erfarenheter och händelser (sexuella händelser, typ). Vi kunde i slutet av den konversationen/diskutionen komma fram till ganska många slutsatser i ett antal olika ämnen.
Efter det drog vi ut på en promenad, som varade i 30 minuter innan vi knallade hemmåt. Men, som ni säkert förstår: jag Orkar inte skriva allt det där.

En kille som jag känner Ganska väl (inte så bra att jag varit hemma hos honom) konstaterade i dag att jag alltid är ärlig. Jag tog det ungefär både som en komplimang, och som en förolämpning. Även om jag vet att jag alltid är ärlig, så känns det knäppt att höra någon annan säga det. Jag menar inte att det är fel, det är ju bra att han sa det till mig (eftersom att det fick mig att tänka om), men jag vet att jag är ärlig: för man kan bli så jävla sårad om man inte är det, köra med öppna kort från början håller jag på. Och det slår jag fast vid. Och, jag är inte ärlig på ett dumt sätt, jag menar: jag är inte ärligt-dum mot folk, sådant håller jag för mig själv.

Jag är ganska uttråkad, kanske ni redan förstått? Men iaf, jag vill skriva om något intressant. Något som Jag tycker är viktigt. Åh, jag kan ju nämna det att jag faktiskt börjat träna som Vanligt igen! Det gör mig så mycket gladare, har mer energi och blir inte lika lättretad. Jag tränade i går, i dag och så ska jag hänga med mor i morgon på Friskis och Svettis- Som jag Faktiskt tycker är kul (även om jag råkade vara den ända under 30 i dag). På måndag kör jag igång med fotbollsträningen som vanligt och förhoppningsvis håller det ett tag nu. Är så förbaskat sugen på att lira. (På tal om ingenting: Nu loggade JonasJonas in, nu steg mitt humör med 25%)
När jag ändå är igång stör jag mig jättemycket på min avbrytna nagel, jo det är också sant, tyvärr. Men det gör mig irriterad att ha Nio fint långa naglar, och En som är av nere från "roten". :o Men jag tog i alla fall bort mitt gröna nagellack i dag, och lackade om dem med genomskinligt. Gjorde en rosa blomma på vänster ringfinger och två små rosa hjärtan på höger tumme, helt Ok.
Just nu är jag jätteturstig, på Vatten. Jag har fått ett jättevattensug på sista tiden, + att jag har börjat käka dåligt. I dag blev det några gurkskivor och sallad till lunch, och jag blev inte äns hungrig på lektionen efter. Det är inte normalt, för mig.
Och så att alla vet (dom som inte redan vet det) är myggorna fortfarande vakna! Det är en som surrar är framför mig nu.. och stör mig! Hm kommer inte leva länge till, stackaren- Han vet inte vilken framtid han har att se fram emot. :/

Nu sitter jag är med en av mammas ansiktsmasker. Tyckte att det var nödvändigt. Men nu får det vara slutet på detta inlägg, har ingen lust att störa mor och far onödigt mycket, så hårt som jag knapprar. (a) Men sov så gott, nattinatti.<3

Jorden, där bor det Mycket människor. Hur kom vi egentligen på att vi kunde leva här? Vem var så smart att han kom på allt vi har i dag? Hur förstår man att allting kan utvecklas till det bättre? Vem var det som kom på den knäppa ideén om Livet? Varför lever vi? Just jag.

Hur hade jorden sätt ut om vi fortfarande inte funnits. Om det hade varit om 400 000 år som vi kommer in i bilder. I klockan.

Livets utveckling kan man se som en klocka. Och den tiden vi människor levt på den, den ligger några sekunder innan klockan slår tolv. Så länge har vi inte funnit. Även om vi, under våran livstid har kommit på väldigt mycket saker under den, onödiga som nödvändiga.

För om man tänker efter, tv, varför har vi den? Det är bara ett sätt att roa sig på. Vi sicktar på ett bättre samhälle, mindre överviktiga, mer träning, nyttigare mat osv. Men vet vi egentligen om att det inte är där problemet ligger? Man ska kunna vara överviktig, man ska kunna äta den maten man vill och känner för.

Det är bara det att det finns så mycket problem i världen och varför inte ta de små först? Om man får bort de små problemen först har man mer tid för de stora. Men så är det inte, just nu sker det saker i Burma, det är viktigt, vi borde tänka på det som om det vore vi. För grejen är att snart kanske det händer oss någonting. Kanske någonting liknande, eller något helt annat.

Varför hjälper vi inte varandra mer, är måna om att det finns de som behöver hjälp- riktig hjälp.

Gå ner i vikt, det kan man om man vill- om man Verkligen vill. Få "slut" på krig (? naturkatastrofer m.m) i andra länder, det är inte som att gå ner i vikt. Det sker snabbt och ofta ganska planerat. Vad gör vi för att hjälpa dem, snacka om det i Tv och radio, och visst det hjälper oss att förstå, men hjälper de dem som är med om det Någonting. ?

Ibland ser man inte helheten. Man vill inte förstå att det faktiskt är sant, att man måste släppa taget. Grejen är att det ibland är rätt: man Ska inte släppa taget. Det är meningen att du ska hålla kvar, för till slut kommer allt fram, ni hittar era små problem och ni kan lösa dem tillsammans. Men endast om båda verkligen vill det, om en tvekar, blir det bara värre. För att visa att man bryr sig, visa att man vill, fast egentligen vill man inte, men vågar inte säga det eftersom att ni har varit två så länge. Då kan det vara bra att berätta hur allt är, på riktigt och vara ärlig. Men är det så att ni faktiskt inte kan lösa det, för att båda stör sig på den andra, även om ni samtidigt älskar, ni kan älska det som varit, vilja ha tillbaka det där speciella. Det som fanns där i början, men som senare lade sig. Då har ni nog tröttnat. Inte tröttnat på varandra, men tröttnat på det faktum att ni suttit ihop för länge. Inte släppt in någon annan. Då kanske man skulle testa en paus, inte pauspaus, utan en riktig paus. Men gör slut, fortsätter träffas, men träffar andra, ser om man saknar varandra, gör man det av sexuella skäl, ska ni glömma varandra, och saknar ni varandra i övrigt, testa kanske att börja om på nytt?

Men om det är någon av er som gör fel. Men inte tänker på det, bör ni börja tänka på det innan det gått för långt och innan den andre hinner tröttna på det som sker med dig själv medan du inte tänker på det. För det sker en förändring, du måste bara känna det.

Ljus är som mörker
Mörker är som ljus
De har bara fått olika namn

Livet är någonting man går igenom. Vem vet om det är ett stadium av ett större liv, eller om det tar slut efter det. Men livet är ändå något man borde ta vara på. Tänk på vad du gör. Man har inte råd med några misstag. Men om man inte får göra misstag, vad får man då göra? Det är ju misstagen som gör att du inte gör om dem. Vi gör misstag hela tiden, alltid någonting vi kommer att få ångra längre fram. Men vi lär oss, eller hur? Till slut förstår vi, när vi står där, i slutet av livet, att det vi gjorde egentligen inte var något misstag. Det var bara någonting vi var tvugna att gå igenom, en motgång man inte kunnat undvika. Den hade funnits där, även om du tagit en annan väg från början. Den hade bara inte utpelat sig på samma sätt.
Så är det med nästan allting du gör, det spelar ingen roll hur du gör det, slarvar du,får du göra om det, gör du det extra bra, får du göra om något liknande, fast svårare.

När du tänker, vad tänker du på då? Det skulle du aldrig kunna svara på, för tänker, det gör man överallt och hela tiden. Du kan tänka på saker du vill tänka på, och saker som bara poppar upp, men som du inte vill tänka på. Du kan inte stoppa dina tankar, de är igång hela tiden. Dag som natt.
Vad skulle vi gjort om vi inte tänkte? Man tänker mer än 10 000 tankar på en minut. Och egentligen vet man ju inte vad man tänker, det sveper förbi, tankarna liksom svävar. De kommer och de går.
Tankar, det är något som jag har för mycket av. Jag är bra på att tänka, oftast gör jag det för mycket. Jag kan komma fram till bamseknäppa slutsatser, men ändå se någon sanning i dem. Det är i oförsig ganska bra, att alltid veta att man kommer Någonstans- även fast man tänkt på något så otroligt onödigt väldigt länge.

Jag skulle gärna fortsätta på mitt intressanta inlägg, men nu måste jag tyvärr avrunda för att gå och lägga mig. I dag har jag snackat med alla de som betyder något otroligt mycket för mig just nu. Jag ch Timmy gick hem till honom på no´n för att jag skulle hjälpa honom med hans no arbete- det gick väl sådär, vi hade ganska mycket att prata om. Nu i kväll drog jag med mig Olov ut på en långpromenad i mörkret och det var helt okej. Vi hade också ganska mycket att prata om. Och så chattade jag med Hun, och hon och jag Har väldigt mycket att snacka om. På söndag. <3
Men som sagt, nu Måste jag sova. Anledning: jag har plugget jättemycket i dag och är helt körd i huvudet+ att vi ska till Naturhistoriska i morgon, och då känns det som om man borde vara Något vaken (någonting vill jag faktiskt lära mig, även om det råkar vara så att det inte är första gången jag är där).
Men i alla fall, Go´natt. Och Hanny, vi kommer att lösa att det där. Tro mig, för jag ger mig inte.. Och det ska bli bra. För jag gillar er två så otroligt mycket. <3

Caio.

Lista på Film favoriter:

1. Skräckfilmer (av alla slag)
2. Romantiska Komedier (Titanic som ett bra exempel)
3. Deckare
4. Barnfilmer

Meningen var att jag skulle skriva namnet på filmerna, men jag kom på att jag har för många favoritfilmer, och många vet jag inte äns namnet på- satt det sket sig (a).

Vadå, har jag blivit vuxen nu? Jag kan inte le som förr, jag kan inte skratta som Då. Det har försvunnit, det där extra. Det där som fick mig att le, att kunna skratta i timmar åt någonting som egentligen ingenting betydde. Vart är det nu? Jag saknar det?
Jag vill ha det tillbaka, hur hittar man någonting som man inte har vägbeskrivning till?
Jag vill att de ska locka fram det, att dom ska hjälpa mig att finna det igen.
Jag vill kunna se saker med de ögonen, de som jag hade innan Det kom imellan.
Jag är rädd. Men det är inte som förr, när jag inte visste vad det var som skrämde mig. För nu vet jag, det är känslan av att inte få vara som då. Mig själv, det har försvinnut.
Jag har tappat bort mitt Jag.
Hemskt.
Jag vill inte vara sådär hemlighetsfull längre. Jag vill kunna säga som det är, till alla. Inte bara behöva säga vissa saker till vissa. Jag vill ha er att prata med. Jag vill att ni ska kunna se in i mina ögon, förstå att jag menar allvar. Jag vill inte att det där ska skrämma mig längre. Ett smile löser många problem. Egentligen löser de inget, det bara för det bakom kullisserna. Jag vill ha er alla kvar, inte behöva lämna någon. Varför ska det behöva vara så? Varför ska man inte få behålla alla, varför ska man alltid behöva glömma någon? Någon som betyder och som älskar?
Svårt.
Är det kanske så det ska vara, man ska bara gå vidare? Som ingenting? Men jag tycker att det är svårt. Det är svårt när man inte vet hur man hittar tillbaka. När man är för inne på att vara den man är att man glömmer att verkligen vara den man är. Den som inte bryr sig om hur hon tänker, eller om det är normalt. Det är svårt när man inte vet vilka vänner man kan lita på, vilka man vågar och kan berätta "händelser" för. Vilka som vill lyssna, och vill förstå.
Det finns många som lyssnar. Många som vill veta. Men bara för att veta att dom själva går att lita på, att dom kan få andra att tro att de förstår vad som berättas.
Weird.
Det är konstigt att vissa lyckas så bra, och andra inte får någonting för det dom gör. Vissa har allt, och de finns de som inte har någonting. Det är konstigt att det finns dom som använder sin smarthet på sämsta sätt. Det är konstigt hur man kan förnedra någon så hemskt med att bara säga ett ord, ett ord som kan förstöra allt man har gemensamt. Konstigt att det kan såra så djupt, känslan. Känslan av att allt har blivit kallt. Att allt det som var skönt har börjat göra ont.
Att man gjorde allt för fort, och för fel!
Man fastnar för olika saker. Olika människor. Det är gjort så. Världen, livet. Det är gjort för att göras. Har man någonsin börjat det, är det gjort för att avslutas.
Det gjordes för fort, för fel. Inte med kärlek, utan med ett Måste som stod i min panna.
"Det var inte meningen, vi kommer att ångra oss."
Jag kan inte längre tro på mig själv. Det fösvann till dig. Du tog det ifrån mig, jag har det inte längre. Jag beskyller inte dig. Men du sa, och du lovade. Så varför hände det? Hur kunde du låta det hända? Jag ville inte, egentligen.
Så Varför?