Du sa någon gång att vi skulle hålla ihop. Att Du inte ville att någon skulle komma i mellan. Jag sa ingenting, höll bara med. För du skötte snacket, du snackade alltid om våran "framtid", och hur det kunde/skulle bli. Hur vi skulle göra för att alltid hålla ihop, för att du och jag inte skulle glida ifrån varandra. Du sa att du älskade mig, att du kunde prata med mig och ville fortästta träffa mig. Att det en dag skulle bli Du och Jag.

Men jag sa aldrig någonting. För jag visste att du var som de andra, för mycket lik de andra.

Du var inte lik mig, du tänkte inte som jag, tyckte inte som jag- heller. Men du ville det. Du ville det så förbannat mycket att du hade inbillat dig att vi var lika. Du såg inte äns den skillnaden som var. Som fanns hela tiden, från början, som jag inte heller såg från början. Men jag tror att du ännu inte har sätt den. Att det finns en skillad mellan oss som är stor. Du skulle lika gärna kunnat stå vi nordpolen, och jag vid sydpolen, om man mätt den i längd.

Jag lämnade dig inte, även om jag visste att vi inte hörde ihop, att du inte var du och jag för alltid. För jag gillade att umgås med dig, att ha någon att prata med, som så gärna lyssnade på det jag hade att säga.

Jag fanns för dig, alltid fanns jag. Men när jag verkligen behövde dig, då fanns du inte där. Jag kunde inte hitta dig. Du hade bara lämnat mig, och jag hade tappat min karta. Min karta som du hjälpt mig att hålla i.

Jag klarade mig utan dig, men jag tänkte på dig. Jag klarar mig utan dig, och knappt tänker jag på dig längre. Men visst finns du? Visst finns du någonstans.

En dag kommer du att leta efter mig. Du har mist en vän som en gång betydde så extremt mycket för dig. Men var inte så säker på att du då betyer så mycket för mig.