Vadå, har jag blivit vuxen nu? Jag kan inte le som förr, jag kan inte skratta som Då. Det har försvunnit, det där extra. Det där som fick mig att le, att kunna skratta i timmar åt någonting som egentligen ingenting betydde. Vart är det nu? Jag saknar det?
Jag vill ha det tillbaka, hur hittar man någonting som man inte har vägbeskrivning till?
Jag vill att de ska locka fram det, att dom ska hjälpa mig att finna det igen.
Jag vill kunna se saker med de ögonen, de som jag hade innan Det kom imellan.
Jag är rädd. Men det är inte som förr, när jag inte visste vad det var som skrämde mig. För nu vet jag, det är känslan av att inte få vara som då. Mig själv, det har försvinnut.
Jag har tappat bort mitt Jag.
Hemskt.
Jag vill inte vara sådär hemlighetsfull längre. Jag vill kunna säga som det är, till alla. Inte bara behöva säga vissa saker till vissa. Jag vill ha er att prata med. Jag vill att ni ska kunna se in i mina ögon, förstå att jag menar allvar. Jag vill inte att det där ska skrämma mig längre. Ett smile löser många problem. Egentligen löser de inget, det bara för det bakom kullisserna. Jag vill ha er alla kvar, inte behöva lämna någon. Varför ska det behöva vara så? Varför ska man inte få behålla alla, varför ska man alltid behöva glömma någon? Någon som betyder och som älskar?
Svårt.
Är det kanske så det ska vara, man ska bara gå vidare? Som ingenting? Men jag tycker att det är svårt. Det är svårt när man inte vet hur man hittar tillbaka. När man är för inne på att vara den man är att man glömmer att verkligen vara den man är. Den som inte bryr sig om hur hon tänker, eller om det är normalt. Det är svårt när man inte vet vilka vänner man kan lita på, vilka man vågar och kan berätta "händelser" för. Vilka som vill lyssna, och vill förstå.
Det finns många som lyssnar. Många som vill veta. Men bara för att veta att dom själva går att lita på, att dom kan få andra att tro att de förstår vad som berättas.
Weird.
Det är konstigt att vissa lyckas så bra, och andra inte får någonting för det dom gör. Vissa har allt, och de finns de som inte har någonting. Det är konstigt att det finns dom som använder sin smarthet på sämsta sätt. Det är konstigt hur man kan förnedra någon så hemskt med att bara säga ett ord, ett ord som kan förstöra allt man har gemensamt. Konstigt att det kan såra så djupt, känslan. Känslan av att allt har blivit kallt. Att allt det som var skönt har börjat göra ont.
Att man gjorde allt för fort, och för fel!
Man fastnar för olika saker. Olika människor. Det är gjort så. Världen, livet. Det är gjort för att göras. Har man någonsin börjat det, är det gjort för att avslutas.
Det gjordes för fort, för fel. Inte med kärlek, utan med ett Måste som stod i min panna.
"Det var inte meningen, vi kommer att ångra oss."
Jag kan inte längre tro på mig själv. Det fösvann till dig. Du tog det ifrån mig, jag har det inte längre. Jag beskyller inte dig. Men du sa, och du lovade. Så varför hände det? Hur kunde du låta det hända? Jag ville inte, egentligen.
Så Varför?