Ibland ser man inte helheten. Man vill inte förstå att det faktiskt är sant, att man måste släppa taget. Grejen är att det ibland är rätt: man Ska inte släppa taget. Det är meningen att du ska hålla kvar, för till slut kommer allt fram, ni hittar era små problem och ni kan lösa dem tillsammans. Men endast om båda verkligen vill det, om en tvekar, blir det bara värre. För att visa att man bryr sig, visa att man vill, fast egentligen vill man inte, men vågar inte säga det eftersom att ni har varit två så länge. Då kan det vara bra att berätta hur allt är, på riktigt och vara ärlig. Men är det så att ni faktiskt inte kan lösa det, för att båda stör sig på den andra, även om ni samtidigt älskar, ni kan älska det som varit, vilja ha tillbaka det där speciella. Det som fanns där i början, men som senare lade sig. Då har ni nog tröttnat. Inte tröttnat på varandra, men tröttnat på det faktum att ni suttit ihop för länge. Inte släppt in någon annan. Då kanske man skulle testa en paus, inte pauspaus, utan en riktig paus. Men gör slut, fortsätter träffas, men träffar andra, ser om man saknar varandra, gör man det av sexuella skäl, ska ni glömma varandra, och saknar ni varandra i övrigt, testa kanske att börja om på nytt?

Men om det är någon av er som gör fel. Men inte tänker på det, bör ni börja tänka på det innan det gått för långt och innan den andre hinner tröttna på det som sker med dig själv medan du inte tänker på det. För det sker en förändring, du måste bara känna det.