Drömde. Jag drömde att jag gick på en vit, mörklagd strand.

Jag hörde ljud. Stranden var lång, man såg inte var den slutade.

Fullmånen lyste upp strandkanten under mina fötter, jag blundade.

Musik klingade klart. Men den kom inte i från någon radio,

den utspelades bara i mitt huvud.

Min fötter var bara, liksom hela min kropp.

Det enda jag bar var ett halsband, ett litet nätt silverkors runt min hals.

Smycket gjorde mig varm,

jag fick kraft att följa de bortspolade fötterna på marken.

Jag vände mig om, för att titta in i det förflutna en sista gång.

Jag vände mig om för sent.

Det fanns ingenting kvar. Mina fotspår var bortspolade, för alltid.

Bilderna i mitt huvud av det gångna fanns bara där.

Jag som dem inte längre i himlen, jag såg inte längre ljusets lek.

Mitt blonda hår kittlade på ryggen, mina fötter hade stannat.

De vände min kropp ut mot havet som aldrig tog slut.

De kändes som om det var stopp. Jag kom ingenstans, jag var fast.

Fast i det förflutna och ville inte gå vidare.

Jag kunde inte gå vidare.

Min skugga spelade bakom mig, jag såg upp mot månen.

Mina fötter började röra sig ut, det var inte längre jag som styrde mina steg.

Vattnet var kyligt.

Smycket gjorde mig varm.

Jag kände ingen smärta, det jag såg.

Smycket gav mig kraft.

Mina blå ögon stirrade öppna rakt framför mig, på någonting som låg i vattnet.

Jag tittade inte på det, jag hade fortfarande mina ögon på månen.

Fötterna hade stannat, men nu fortsatte de.

Vattnet låg nu till midjan, min kropp försvann i vattnet.

Jag kunde inte längre känna, jag kände värmen från smycket.

Värmen var det enda jag hade kvar av mig själv,

anledningen till det var att jag inte tänkte släppa taget.