Jag önskar att jag kunde se längre. Jag behöver det. Jag behöver förmågan att kunna se bakom, bakom det som visar sig. Jag kan inte se vad du vill. Om du vill mer, eller om du och jag ska stanna. Om det är dags att skiljas åt- ännu en gång. Jag behöver den tydligheten, jag vill att du berättar det för mig. Jag vill att du talar om för mig om du inte mår bra. Känslan av att vara omtyckt, känslan av att ha det man behöver.
De känslorna är inte samma känsla som att känna att man blir älskad, älskad. Jag vill bli älskad på riktigt, jag vill ha den värmen och närheten. Men jag tänker inte göra ett till medvetet misstag, därför tänker jag inte stressa. Därför ska jag inte ta dig, du som vill ha mig. Fast egentligen inte Mig, utan min utsida- min utstrålning.
Jag vill kunna ge bort min insida, insidan som är det som är det mest värdefulla i mig. Men du känner mig inte. Du vet inte vad du skulle få ta emot. Du vet inte om att det du skulle få, är något stort, som alltid kommer att vara ditt. Även om det visar sig att jag vill ha det tillbaka.
Det är fast I dig.
Med eller utan mig.
Jag vill känna närheten, hoppet och viljan av att klara det tillsammans. Att kunna älska utan rädsla, utan rädslan att älska för mycket eller för högt.