hey, alla. ämnet jag tänker skriva om nu, fick jag av lisa. jag blev inspirerad av hennes inlägg när jag läste hennes blogg i morse, och insåg att jag inte har skrivit ett riktigt "jag-kommer-att-sakna-våran-klass-jätte-mycket-inlägg". jag tänkte på det när jag läste, att efter vårterminen 2008 kommer vi aldrig att sitta tillsammans utanför våra salar för att gå in på nästa lektion. vi kommer inte bråka om vilka som ska vara tysta, eller vilka som ska sköta sig själv någe mer. vi kommer heller inte att sitta och skratta åt k-m´s knasiga "imitationer" av t ex småbarn som tappar brickan i matsalen. vi kommer inte heller vinna någon mer innebandyturnering, tillsammans. shit vad jag kommer att sakna Oss. vi, skitungarna och jag, kommer aldrig mera att sitta vid borden och driva kalle till vanisnne.
jag kommer aldrig mera att sitta med olov och max på luncherna och snacka om hur allt kommer att bli, eller hur allt skulle kunna bli. jag och staffan kommer aldrig mer hänka på olov hem när han måste fixa någonting på någon rast, kommer aldrig får vara med om deras klantighet på samma sätt. kommer inte hata jesper och david på samma sätt, eftersom att dom då inte kan göra någonting som gör mig irriterad. kommer inte störa mig på jocke o.c, eftersom att dom då inte kan komma för sent till alla lektioner och börja en livlig disskution med läraren.
jag kommer att sakna det. något så otroligt fruktansvärt mycket. rosol sa förra veckan att man nog mest kommer att sakna rollen man har i klassen. och nog har hon rätt. det hade jag inte tänkt på innan, men det är fan sant.
jag kan väl säga att jag är ganska skrajj, egentligen. nu har jag allt jag behöver. polarna i klassen, som tar mig för den jag är, jag kan säga emot, jag gör som jag tycker och känns bäst. men sen, när jag inte längre har olovs stöd?
då måste man ju hitta nya polare, i sin egen klass. usch, även om jag är proffs på att skaffa nya kompisar- så vill jag inte det. visserligen kan det vara kul, men vad händer med Oss, då? jag menar, men oss i klassen.
enda gången man får se jesper är ju i skolan, i alla fall ända gången man har en ursäkt till att prata med honom. även om jag inte vill bli något annat med honom (han var bara ett exempel), så kommer man ju att sakna honom.
är det någon annan som tänker Nästan som jag.. ?
jag vill inte dras ifrån dom som känner mig bäst. som har varit med mig mest och vet hur jag är. några kanske jag aldrig får se igen?
känns tungt, tråkigt, sorgligt.
men brudar, vi får hålla ihop. eller, i alla fall hålla kontakten.
jag älskar er. kanske inte enskillt (tänker på enbart, vissa.), men tillsammans skulle vi inte vara något om någon försvann.