Har ni någon gång kännt att ni egentligen inte behövs? Att ni bara finns för att fylla ut de tomma utrymmerna. Eller kanske bara för att få känna hur det känns att inte orka. Allting, det blir för mycket. Att man aldrig får vara sig själv, när någon annan tar över. Jag försvann, visserligen sitter jag här och skriver, det är jag. Men för er finns jag inte, ni ser mig inte längre. Ni tror att ni ser mig, att ni känner mig. Du, som tror dig veta allt om mig, mina innersta hemligheter, bara springer iväg. Jag vill inte ha dig för nära, du vet ingenting, du känner inte mig. Du känner den du vill känna, inte den riktiga, som finns På riktigt.
Jag är trött på att bara ge, om jag bara kunde få. Jag har inga krafter kvar längre. Jag gråter för ingenting, jag hatar att gråta (hallå, shit!).
Jag vill att ni ska se mig igen, ni vet, den riktiga jag. Inte den fejkade, som ni själva byggt upp. Vågar ni inte se den jag är, vågar ni bara spela med?

Jag sitter och lyssnar på Breakaway med Kelly Clarkson, samtidigt som jag förundras över hur mycket livet ger. Det var länge sedan jag lyssnade på den här sist, jag kommer ihåg den gång då du och jag gick skogsvägen: den här spelades ur mina lurar och vi log.
Min dag har varit jobbig. Jag såg inte dig på nästan hela förmiddagen,
och vi åt inte lunch tillsammans.
När du såg mig grät jag.
När jag såg dig rullade mina salta tårar nedför mina kunder.
Din blick var tom, jag tittade förbi den.

På hemkunskapen bröt jag ihop, jag förstod inte hur jag skulle hinna med allting i plugget och samtidigt kunna gå på träningar och hinna träffa kompisar någon timme. Jag blev stressad, och rädd. Rädd är jag på sätt och vis fortfarande.
Urk, jag vill skriva om dig, men gör jag det förstår du direkt att det är dig jag menar, så jag skippar det. Ska snart ut en promenix med Johanna. Ha en trevlig kväll.