jag säger saker som jag inte menar.
jag ångrar mig direkt efter jag öppnat munnen, men då är det redan för sent.
jag gör miner som jag önskar jag bara hållt inom mig själv.
jag visar er känslor jag aldrig skulle visat om jag tänkt innan.


jag säger emot, och är orättvis.
jag tänker på mig själv, men bryr mig mer om er.
jag har ingen respekt för mig själv. den är större för er.
jag mår inte bättre när jag bara lägger på mig mer och mer.
kan man verkligen bli sjuk av det ?


min vilja att veta att jag duger blir bara större.
jag vill kunna vara mig s jälv, jag vill inte att ni ska ha någon bild framför er hur jag ska vara.
jag blir bara mer och mer besviken på mig själv.
jag mår sämre. och ändå kan jag inte förklara för någon varför jag gör det.
det finns inte längre några ord.
den tiden jag försökte förklara, för några ointresserade öron, har jag redan gått igenom.
nu finns bara tårar.
tårar jag inte kan kontrollera.


jag vågar inte tro på något längre.
vafan ska jag göra det för ?


jag känner mig övergiven.
finns det någon som ser mig som övergiven ?
det skulle jag inte tro.
men ni har inte sätt mig innifrån.
ni har inte sätt hur trasig jag är.
att jag snart går i sär.

jag klarar inte av mer.
hur ber man om den hjälpen ?
den hjälpen man skulle kunna ge genom att bara lyssna.