I dag känns allt okej. Som om det liksom inte hände. Men i dag är det 1.5 år sen. Precis, på pricken. När jag tänker tillbaka käns det inte som verkligheten en gång varit så.
Den dagen. Jag minns hur det var.
Solen hade gått i moln och det såg ut som regnet var på väg.
Du ville gå in, vi gick hem till dig..
ag hade aldrig varit där, det var spännande. På ett skönt sätt.
Då trodde jag aldrig att det skulle hända.
Det som fick mig att bli rädd för dem.
När jag sprang därifrån kändes allt så hemskt.Det var ju egentligen inte mig det hade hänt, eller?
Nej, det var bara utsidan. Insidan viste du ingenting om.
När jag tänker tillbaka önskar jag att jag hade sätt. Sätt det i dina ögon som du var ute efter, som du ville.
Tårarna rann och och gamlingar på vägen hem ville trösta.
Vad kunde dom göra?
Dom kunde ju inte göra någonting.Ingen kunde..
Ingen annan än du, som kunde fått det ogjort. Jag vet inte hur du tänkte. Vad du såg framför dig.
Vad föreställde du dig, hur trodde du att det skulle bli efter det? Att jag skulle le och hälsa när jag såg dig, eller göra som jag gjorde: få tårar i ögonen, vända om och gå hem.
Trodde du verkligen att allt skulle bli bra?
Eller att ett "förlåt" kunde hjälpa? Ett litet, så enkelt ord- som i bland kan lösa allt.
När jag sitter här, tittar ut- upp på molnen, ser jag det som om det skulle kunna varit i dag.
Köld som nästan biter i kinderna, inte för att det är kallt.
Men för att tårarna fryser i vinden när du rusar framåt gatan i en svag belysning.
En dag för länge sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar