jag är otrolig. varför ska jag hela tiden försätta mig själv i klistret, i o med att jag inte kan säga nej. det skulle vara riktigt jävla skönt om dom bara kunde skita i mig. bara , inte lägga märke till mig. det vill jag ju egentligen inte, eftersom att jag gillar dom. men det är för mycket. det har hunnit bli för mycket, och jag orkar inte med det här länge till. olov hade rätt. : jag kommer blir nunna ! inte av det skälet att jag tror så mycket på gud, utan att man då slipper oroa sig över killar. smart vah ? inte det minsta. suck. jag vill inte träffa honom (alltså, jag snackar inte om olov nu !) på söndag, inte för att jag inte gillar honom, utan för att jag vill träffa alex på söndagseftermiddag ! jag saknar honom så förbaskat mycket. har inte snackat med honom sen i förrgår. och, när jag träffar honom på förmiddagen och det har visat sig att han vill vara min myskompis, eller till och med min kk- då känns det jobbigt. riktigt jobbigt. jag vill ha alex, inte som pojkvän, men som dels min. så det så.
jag tänker inte gå och ligga med någon jag knappt känner för det, eller kanske bara sitta och mysa, what ever ! urk.
det blir inget. jag kommer ifrån det, eller hur ? annars kommer jag gå med annat dåligt samvete på hjärtat. och ett ännu tyngre hjärta är det sista jag behöver just nu.